The Book of the Unnamed Midwife: vems berättelse lever vidare?

Nitton böcker på ett bord i klassrummet

Ina tar fram nitton slitna, läderbundna dagböcker. Pojkarna känner till en kortare version av barnmorskans berättelse; nu ska de skriva av den utförligare skildringen. Den skillnaden ger inledningen dess spänning. Ett liv har redan blivit något som en gemenskap undervisar om, samtidigt som dess mindre tillrättalagda detaljer fortfarande behöver någon som bevarar dem.

Skrivmaterialet gör ansvaret konkret. Pojkarna har övat med bläck av bär och valnötter innan de får använda bläck från havsdjur. Ina kräver rena händer och stängda fönsterluckor för att skydda de gamla sidorna mot dagsljus. Två pojkar delar på varje original, men var och en måste göra sin egen avskrift. Minne kräver här förnödenheter, undervisning och arbete som upprepas.

• [1]

Ett namn hon får behålla

Kvinnan i dagböckerna överlever en feber som har dödat stora delar av befolkningen och gjort förlossningar livsfarliga. Enligt förlagets beskrivning bär hon manskläder och använder falska namn för att undkomma män som vill kontrollera de överlevande kvinnorna. Att fortsätta vidare och hålla sin identitet hemlig hjälper henne att förbli fri.

I sin text för John Scalzis serie Big Idea förklarar Elison varför hon aldrig ger huvudpersonen hennes riktiga namn. Ett namn kan ge någon annan makt över en. Hon beskriver också sin huvudperson som queer, självsäker, bristfällig och sammansatt. Det gör att det undanhållna namnet i titeln känns som ett eget val, samtidigt som det framtida klassrummet gör kvinnan till någon vars berättelse är värd att skriva av.

• [2]
• [3]
• [1]

Vad som finns kvar på apoteket

Elisons text från den ursprungliga utgivningen tar sin början i något praktiskt som hon saknade i apokalypsberättelser: kvinnor förlorar tillgången till preventivmedel tillsammans med de institutioner som skyddar deras självbestämmande. Barnmorskan bär med sig användbar kunskap till en värld där både medicinska förnödenheter och personlig säkerhet är osäkra. Att hjälpa en annan kvinna innebär också att se till villkoren för att hon ska kunna fortsätta leva.

I en intervju med Literary Treats berättar Elison om sin research kring förlossningsvård, preventivmedel och den ordning i vilken samhällstjänster kan sluta fungera. Hon ville att kvinnors vardagliga behov skulle räknas i en överlevnadsberättelse. Mot den bakgrunden får det dyrbara bläcket i klassrummet en särskild betydelse: både omsorgen och dokumentationen av den är beroende av material som människor måste hitta och spara.

• [4]
• [5]
• [1]

Vem får höra till i en överlevnadsberättelse?

Författaren säger att hennes fascination för postapokalyptisk fiktion handlar om vad som händer med grupper när invanda sociala spärrar försvinner. Romanens premiss knyter den frågan till vem som kan röra sig tryggt, vem som får säga nej och vem som behandlas som egendom. Faran finns i relationerna mellan de överlevande lika väl som i sjukdomen.

Klassrummet i inledningen erbjuder en liten motvikt. Någon undervisar, någon lär sig och en gemenskap har gjort plats för ömtåliga dokument. Det väcker en fråga inför den berättelse som väntar: vad bevaras när levd erfarenhet blir en vedertagen skildring? De första två uppslagen berättar inte hur färden leder fram till klassrummet och avgör inte heller hur det senare samhället ser ut.

• [4]
• [2]
• [1]

Innan du följer henne ut på vägen

Romanen kan passa den som vill att spekulativ fiktion ska hålla sig nära kroppsliga behov och vad det kostar att skydda någon annan. Elisons förklaringar ger särskild tyngd åt huvudpersonens möjlighet att välja själv. Dagboksramen tillför också intresset för avståndet mellan ett privat liv och den berättelse som andra senare ärver.

Författaren varnar uttryckligen för våldtäkt, gruppvåldtäkt, människohandel och kvinnlig könsstympning. Premissen omfattar även dödsfall vid förlossning och förlust av barn. De här ämnena kräver ett medvetet val; det stillsamma arbetet i prologen lovar ingen varsam färd. Elison talar om hopp i intervjun, men det är hennes uttalade avsikt och inget omdöme här om slutet.

• [4]
• [3]
• [5]
• [2]

Tre vägar till nästa bok

Frågor inför läsningen

Källor och redaktionellt arbetssätt

Den direkta läsningen begränsades till de två första synliga uppslagen i den engelska Kindle-prologen, fram till att Ina öppnar den första dagboken vid ett löst blad av hampapapper. Resten bygger på förlagets beskrivning samt Elisons texter och intervju. Hela romanen har inte lästs; tolkningar och jämförelser är FolioRoams.

1. Amazon US · English Kindle Read sample, first two prologue spreads, B01DAD218C (limited reading)
2. Brilliance Publishing · Official premise and The Road to Nowhere #1 record (audio and print formats)
3. Meg Elison / John Scalzi’s Whatever · The Big Idea, direct author essay on namelessness (2016)
4. Meg Elison · Original publication essay, purpose and explicit content warnings (2014)
5. Literary Treats · Direct author Q&A on research, bodily autonomy and hope (2017)
6. Meg Elison · Ten-year publication retrospective (2024)
7. Brilliance Publishing · The Road to Nowhere official series order
8. Grove Atlantic · Small Things Like These, publisher premise
9. New Directions · The Employees, publisher premise
10. Tor / Macmillan · A Psalm for the Wild-Built, publisher opening and premise